"Det går aldrig att stressa sig igenom en läkningsprocess."
Jag har märkt att balans är A och O i att ta sig ur psykisk ohälsa men att bryta sig ur spiralen är lättare sagt än gjort. Allt hänger på om man är mottaglig eller ej. Som en vän sa till mig: "Det går aldrig att stressa sig igenom en läkningsprocess. Det får ta den tid det tar." Han hade aboslut rätt och hans ord ekar i mitt huvud varje gång jag inte känner mig okej. Därför vill jag föra vidare detta till er som inte mår helt okej. Jag tänkte även dela med mig av lite personliga verktyg och tips.
Jag har kämpat med psykisk ohälsa som besökt mig i olika skepnader så länge jag kan minnas, men det urartade som mest i början av tonåren (inlägg om detta finns längre ned i bloggen). Har med stor sannolikhet utvecklat PTSD redan som barn, som i äldre dagar har blivit mer komplex. Jag har slagits med ångest, panikångest, mardrömmar, flashbacks och allt som PTSD innebär, som jag försökte dränka med osunda mängder alkohol under ca. 2 år av min tonår. Det är en till anledning varför jag inte fortsätter på "år för år", då jag inte minns så mycket av den tiden. Men nog om det.
Under sista året har min psykiska ohälsa även blivit fysisk. Yrsel, huvudvärk, febertoppar, stressutslag, muskelvärk, magproblem, you name it. Jag har nu fått nog och tänker inte låta psykiska ohälsan styra mig eller min hälsa. Det har tagit lång tid för mig att känna mig redo att ta tjuren i hornen. Jag mår fortfarande inte bra, men jag mår bättre.
Först och främst har jag försökt så gott det går att "avdramatisera" ångesten och ångestattackerna mer, men jag ignorerar den inte helt. Allt handlar om att bejaka den och definiera den som ett tillfälligt tillstånd som kommer att gå över. Jag vet att det inte är enkelt att tänka rationellt när den väl är igång, men det är heller inte omöjligt. Ju mindre uppmärksamhet man ger ångesten, desto snabbare går den över. Dock är det extremt viktigt att lyssna på kroppen också. Allt handlar som sagt om balans. Ibland "urladdas" kroppen och sinnet och det kan vara riktigt otäckt. Jag brukar kalla den för "influensa-ångest". I mitt fall så blir jag då liggandes i sängen, är inte mottaglig för t.ex samtal och jag svarar inte på några notiser. Huvudet känns som en tung dimma, yrsel och illamående sätter igång och jag känner ingen aptit. Utöver detta blir jag trött, extremt lättirriterad och nedstämd och stänger gärna in mig helt och hållet. Ångesten och mörka tankar tar över. Det är vid detta tillfälle som jag har lärt mig att jag behöver återhämtning.
Men hur återhämtar man sig? Jag klurar på detta än idag, då kanske inte allt funkar varje gång. Jag ställer mig själv frågan; Vad gör mig glad? Vad vill jag, här och nu? Vad behöver jag?
Min psykiatrikontakt har pratat om något som kallas för input. Input innebär hur yttre faktorer påverkar dig som ger dig energi och positivitet. Detta kan vara till exempel att vara social med nära och kära, träna och göra saker du tycker om/blir glad av. Detta är helt individuellt. Jag har haft extremt lite input, vilket betyder att jag varit väldigt understimulerad. Jag hade på sätt och vis bestämt mig för att det inte finns några inputs, här jag bor, då jag inte trivs till 100% och känner mig väldigt isolerad. Jag fick lov att ställa mig frågan: "Vad kan jag göra här och nu?", istället för att se allt som omöjligt. Gå promenader, rita, skriva, lyssna på musik, samtala med grannar, kolla på filmer och serier och läsa. Bara av att försöka få in något av detta i vardagen har gjort att dagarna har gått lite lättare för mig. Jag har även lagt till saker i min vardag. Jag har t.ex lagt till eftermiddagsfika, vila (om det behövs), tända ljus på kvällarna och ta en varm dusch innan läggdags för att förebygga muskelvärk. Detta har gjort att jag har små saker att se fram emot, som jag tycker är mysigt. Testa lägga till vardagsmys, du med!
Min psykiatrikontakt har pratat om något som kallas för input. Input innebär hur yttre faktorer påverkar dig som ger dig energi och positivitet. Detta kan vara till exempel att vara social med nära och kära, träna och göra saker du tycker om/blir glad av. Detta är helt individuellt. Jag har haft extremt lite input, vilket betyder att jag varit väldigt understimulerad. Jag hade på sätt och vis bestämt mig för att det inte finns några inputs, här jag bor, då jag inte trivs till 100% och känner mig väldigt isolerad. Jag fick lov att ställa mig frågan: "Vad kan jag göra här och nu?", istället för att se allt som omöjligt. Gå promenader, rita, skriva, lyssna på musik, samtala med grannar, kolla på filmer och serier och läsa. Bara av att försöka få in något av detta i vardagen har gjort att dagarna har gått lite lättare för mig. Jag har även lagt till saker i min vardag. Jag har t.ex lagt till eftermiddagsfika, vila (om det behövs), tända ljus på kvällarna och ta en varm dusch innan läggdags för att förebygga muskelvärk. Detta har gjort att jag har små saker att se fram emot, som jag tycker är mysigt. Testa lägga till vardagsmys, du med!
Det finns ett steg i den här onda cirkeln av ångesten som har varit svårast, av olika anledningar.
Att våga utmana och trotsa ångesten och möta rädslorna.
Jag är i grund och botten väldigt social, sprallig och redo för nya äventyr. Jag har till exempel rest ensam till Spanien två gånger och mött upp vänner där. Jag har varit väldigt spontan, men på senaste tiden har övertänkandet satt käppar i hjulet för mig. Jag tappade allt detta och har suttit nästan helt isolerad. Helt plötsligt blev jag livrädd för allt. Jag slåss fortfarande med dessa tankar, men kan ändå försöka mig på nya grejer och göra det i måttliga mängder utifrån vad jag känner att jag orkar/klarar mentalt. Nyckeln har varit att inte övertänka saker innan jag ska göra dom. Lättare sagt än gjort, absolut. Men någonstans måste man börja och jag har kommit till insikt med att ju tidigare man börjar, desto bättre. Kämpar man med psykisk ohälsa så vet jag att man har en tendens att skjuta upp allt. Men den enda som kan göra något åt situationen är du själv. Allt börjar hos dig.
Att våga utmana och trotsa ångesten och möta rädslorna.
Jag är i grund och botten väldigt social, sprallig och redo för nya äventyr. Jag har till exempel rest ensam till Spanien två gånger och mött upp vänner där. Jag har varit väldigt spontan, men på senaste tiden har övertänkandet satt käppar i hjulet för mig. Jag tappade allt detta och har suttit nästan helt isolerad. Helt plötsligt blev jag livrädd för allt. Jag slåss fortfarande med dessa tankar, men kan ändå försöka mig på nya grejer och göra det i måttliga mängder utifrån vad jag känner att jag orkar/klarar mentalt. Nyckeln har varit att inte övertänka saker innan jag ska göra dom. Lättare sagt än gjort, absolut. Men någonstans måste man börja och jag har kommit till insikt med att ju tidigare man börjar, desto bättre. Kämpar man med psykisk ohälsa så vet jag att man har en tendens att skjuta upp allt. Men den enda som kan göra något åt situationen är du själv. Allt börjar hos dig.
Använd alltid andningen som ett ankare. Låter klyschigt, jag vet, det tyckte jag också. Andningen kan hjälpa dig att lugna dig i stunden, men var heller inte rädd för att avlägsna dig från situationer som gör dig obekväm. Lyssna på dig själv och hur du hanterar saker har ingen annan med att göra. Gör det som känns bäst för dig. Det har jag börjat med och det har faktiskt gjort skillnad.
Jag skulle kunna gå ännu djupare i allt detta, men nu är det jag som sätter stopp. Jag blev trött i hjärnan och ögonen, så jag lyssnar på detta och fortsätter någon annan gång. Inga konstigheter. Om du som läst detta inte mår bra och letar efter bättringsvägen, testa gärna detta, men pusha inte för hårt. Vet att många som läser min blogg har någon anknytning till mig på något sätt och vill du prata om något angående detta så tveka inte att höra av dig.
Detta inlägg kanske blev lite rörigt, har bara "ordbajsat". Ska försöka träna på det här med röd tråd. Men, "våga vara operfekt". Hoppas ni alla har det fint i detta vinterväder och vi höres förmodligen snart igen. Här får ni en bild på Lunda kyrka där jag tände ljus i måndags.
På återseende.
