litefilosofi.blogg.se

Häromdagen skulle åka iväg på ett ärende. Jag stod inne i Nyköpings väntrum vid terminalen och svalkade mig under tiden jag väntade på bussen mot min destination. Efter en stund kom en äldre kvinna fram till mig med slitna kläder, en öl i handen och en kasse med mer alkohol i. Till en början tyckte jag att hon var lite märklig, men sakta, sakta fick hon min uppmärksamhet. Vi gjorde varandra sällskap där inne i väntrummet och hon började berätta om hennes liv som innehöll mycket alkoholism, missbruk och självmordsförsök. Hon börjar berätta om sin son som blivit missförstådd sedan barnsben på grund av sin diagnos och hur detta artade sig i vuxen ålder - samsjuklighet.
Jag blev rörd av hur hon berättar stolt att hennes son har tagit sig ur sina vilsna vägar som ung och som nu är i vuxen ålder med ett fungerande liv fast utan intresse för att bli far. Han förklarade för sin mor att av erfarenheter och orättvisor vill han inte sätta en individ i det här samhället. Jag förstår det.

Efter en stunds samtal så öppnades dörren och jag hör ljudet av en trådlös högtalare som spelade svensk ”hiphop” (om man nu kan kalla det för det, haha). Ljudet följdes av en liten kille. Jag skulle tippa på att han är i tidigt tonår, inte äldre än 15 år. Efter honom kom hans anhängare. En grupp grabbar av många olika etniciteter. Jag tycker det är fint när man som ung hittar sin gemenskap, men…

Denna gemenskap gick från ”gulligt” till oroväckande. Väl inne i väntrummet så börjar dom käfta mot kvinnan jag tidigare samtalade med. Sen kom den lilla killen jag nämnde först och frågade mig något på rostig engelska. Jag uppfattade inte om han frågade om jag kunde köpa cigg till honom eller om han ville sälja mig ett kreditkort (??). Jag hörde att han pratade svenska innan, så jag sa till honom att jag tyvärr inte var intresserad. Han försökte gång på gång varav jag bröt samtalet med ett - ”Sorry, jag tänker inte hjälpa dig med sånt”. Killen gick ut och i gående stund tittar han på sina grabbar och sa saker på arabiska om mig som inte är så trevliga. Dom tittar och skrattar. Självklart förstod jag vad han sa, men beslutade att inte svara.
Efter en stunds avvaktande av situationen så insåg jag direkt att den här gemenskapen inte var bra. Dessa killar har ett långt liv framför sig och det verkar luta åt en väldigt hemsk väg. Jag såg hur kvinnan, jag nämnde innan, började vrida sig av obehag och jag följde henne ut. Kvinnan berättade att hon direkt såg vart dessa killar var på väg och jag höll med om det. Hon tyckte att det var skrämmande och hon kände sig lite rädd och illa till mods. Att så unga killar kan göra en erfaren kvinna att känna ett sånt obehag, det var hemskt att se. Jag tror nästan bergsäkert att den här kvinnan inte såg små grabbar som är kaxiga mot folk inne i centrum. Hon såg deras framtid.

Jag tror att de flesta av er som läser det här förstår vad deras liv kommer bestå av;

Droger av alla möjliga substanser, allt från röka till opioider av olika slag
Vandalism
Bråk på ett sätt som vi äldre sällan hamnade i, i denna unga ålder
Kriminalitet
Polisbesök
Besök och möten med socialen
Skolk och förlorad utbildning
Hemlöshet
Och om det fortsätter att eskalera så kanske de till och med håller på med det vi mest fruktar – vapen.

Tänk nu på det jag skrivit och tänk på upplevelser du har haft av agerande av den äldre generationen till exempel.
Kanske du någon gång har hört ord som – skitungar, ynglingar, knarkare, vandaler, problembarn och kommentarer om hur de blivit uppfostrade.

Om vi nu tillägger ett ”varför” framför alla saker jag skrev i listan, hur går tankarna då?
”Varför tar den här unga individen droger?” – ”för h*n vill vara tuff?”
”Varför förstör dom, bråkar och införskaffar vapen i värsta fall? – ”för h*n har kollat på förmycket filmer och spelat olämpliga spel, satans föräldrar som inte uppfostrar barnet rätt!”

Detta har jag fått höra från alla håll och kanter. Förutfattade meningar. Har ni?

Jag vet inte vad för tankar som rör sig hos er nu, men de första orden jag tänker på är – sorg, ensamhet, otrygghet och förvirring. Många unga lever i en familj med missbruk och många inte. Vissa beteenden beror på föräldrarnas livsstil. Barn suger åt sig kunskap som svampar och läser av människor på ett sätt som vi inte använder lika ofta kanske (menar inte alla). Jag menar att barn inte har den verbala förmågan att uttrycka sig ordentligt och därför kommunicerar dom med kroppsspråk. ”Är mamma ledsen – är jag ledsen och vill få mamma att må bättre”. ”Är mamma arg och skriker åt mig att gå in på mitt rum så vet jag att när mamma är arg ska jag inte gå fram till henne”. Kanske ni förstår mönstret. ”Att gråta tyst”. Underskatta aldrig småbarns lärande och förståelse.

Om vi backar bandet och ställer oss frågan varför vissa föräldrar inte klarar av att ge sina barn tillräckligt med kärlek och uppmärksamhet. Tänk efter. Jag själv ser alla de här situationerna och livsstilarna som onda cirklar. Alla gånger behöver det inte betyda att någon är en dålig förälder, utan en förälder utan särskilt mycket kunskap, då livet ofta kommer emellan. Det är inte fel. Livet kommer alltid i mellan. I sådant fall så ser jag att det är hur man hanterar det som är plåster på såren. Och kommunikation. Däremot finns det individer som skaffar barn när dom är dysfunktionella och/eller labila. Det kan vi gå in på någon annan gång, om det skulle vara intressant.

Det jag vill komma fram till är att jag vill så in ett frö hos er läsare angående bemötande av dessa vilsna själarna. Jag tror inte grabbarna och tjejerna trampat snett behöver höra alla spydiga och negativa kommentarer. Då kan ni förvänta er ett motstånd och instinkter till att snäsa ifrån. De är vana att få höra negativa saker om sig själva från samhället och kanske till och med hemifrån och att hela tiden få skäll för varje sak, sneda, sura och dömande blickar tror jag inte någon mår bättre av. Ibland kan ett leende göra någons dag och det är dessutom gratis! Ge dom uppmärksamhet genom att bara se dom, säga hej eller om tid och ork finns, sitt lite med dom med ett öppet hjärta. I vissa fall kan de öppna sitt hjärta tillbaka och ni kommer bli ihågkomna. Ta en tankeställare om det känns behövligt. Det är så in i helsike viktigt att se dessa individer och låta dom bli bekräftade. Jag har hamnat i dessa umgängen i yngre dagar. Jag har haft stora tuffa (till och med farliga) grabbar i min famn som har gråtit av smärta över hur livet har behandlat dom. Låt oss hjälpas åt att bryta dessa utsatta ungdomarnas cirkel. Låt dom få tid att tänka. Det är det viktigt. Men det viktigaste är att vi ser dom och hjälper dom i tid. Det är samhällets och vårdens uppgift. Sluta låta det gå för långt.
Inkludering, fina möten, möta personen där den är just nu, lyssna och visa att du inte dömer, tillit och vägledning. Dagens ungdomar är framtiden.

Om du som läser det här känner dig träffad så vill jag säga några ord till dig.

Hej! Du är grym och du står på dina ben efter kanske en längre tids dåliga erfarenheter. Du har all min respekt och du kommer att må bättre, om du ger dig fan på att du ska det. Var öppen för att ta emot hjälp, när du känner dig redo. Ingen människa ska behöva få lida som du kanske har gjort i ditt liv. Alla förtjänar att må bra, även du, fantastiska människa. Alla vuxna är inte elaka och dumma i huvudet. Att kanske vissa saker kan låta som tjat för er, är en annan människas sätt att visa att de bryr sig om ditt välmående. Fortsätt att bygga på den fantastiska människa du är. En dag når du ditt mål och all stolthet har du rätt att känna när du tittar tillbaka. Du klarade det. Kanske har du blivit skadad fysiskt, av någon annan eller av dig själv, men vet du vad? Skäms inte. Det är en del av din historia. Så jag säger det igen;

Hej 😊 Du är värdefull och vi ser dig! Ha en bra dag 

På återseende.