Från ljus till mörker Del 1 (ca. 2010-2011)

Dagarna rullade på som vanligt. Jag umgicks med mina vänner, gick i skolan och höll på med vad nu tonåringar håller på med. Jag hade inte förstått riktigt vad jag varit med om för inte alls längesedan. Jag tänkte heller inte särskilt mycket på det. Däremot märkte jag hur min kropp reagerade när någon nämnde hans namn.

Jag kände hur adrenalinet pumpade, ni vet den känslan när det känns som alla organ byter plats. Mitt hjärta slog snabbare, jag fick svårt att andas och det kändes som att jag skulle kräkas. Det enda jag kände var en känsla som jag inte var riktigt bekant med. Än idag, 10 år senare, försöker jag förstå vad denna känslan betyder. Om jag ska beskriva den; olust, avsky och massor av annat som jag inte riktigt vet hur jag ska få fram.
Några omgångar senare av ångest, insåg jag att jag visst var bekant med känslan. Minnen från min barndom började snurra i mitt huvud. Jag hade den här känslan väldigt ofta när jag var liten, men det var som att jag förträngt det. Det var nu jag började skolka utan dåligt samvete.

En kväll några månader efter övergreppet skulle jag sova hos min kompis (som jag nämnde när vi träffade min förövare och min ”förälskelse”). Hon och en till pratade om att det skulle vara roligt att träffa dom igen. Jag kände hur det isade till i hela kroppen. Dom visste fortfarande ingenting om övergreppet, därför satt jag tyst under hela deras planering. En stund därpå så kom dom. Det var en sommarkväll och vi bestämde oss för att bada. Jag gillade idén, men jag avstod från att bada då killarna skulle följa med oss dit. Jag kände mig inte alls bekväm med att behöva visa upp min kropp för någon av dom.

Jag satt inne på min kompis rum i hennes säng och spelade ett spel på min knapptelefon, medans tjejerna bytte om till badkläder. Mitt i allt fniss som kom ifrån tjejerna inne i badrummet så hörde jag hur min kompis trappa knarrade till. Jag hörde steg som vandrade upp mot övervåningen och jag satt som paralyserad i sängen, men försökte att låtsas vara helt lugn och orädd. Jag ser hur de två männen (kanske jag ska säga, då de var runt 20 år) klev in i sovrummet där jag satt. De började viska lite med varandra och sedan vände de blickarna mot mig med ett varsitt flin. Den ena stängde dörren och låste den och släckte taklampan medans den andra närmade sig mig. Jag hade nu en man framför mig och en som rörde sig mot mig bakifrån i sängen där jag satt. Jag var paralyserad. Jag minns inte vem av dom som var vart, men han som var bakom mig började komma närmre och han framför mig satte sig halvt över mig så att jag störtade baklänges i sängen. ”Skulle du kunna tänka dig att göra det igen? Du har ju provat oss båda nu, det ska väl inte vara någon fara?”, sa min våldtäktsman med ett hånflin och den andra höll med. Jag säger det igen, detta är alltså min våldtäktsman och den killen som jag gillade innan. Jag svarade inte. Jag hade gråtklumpen i halsen och kände hur adrenalinet pumpade och jag försökte knuffa bort han som satt över mig. Tillslut bankade det på sovrumsdörren. Tack och lov! ”Hallå, vad fan gör ni där inne?!”, ropade en av tjejerna. Killarna flyttade sig snabbare än kvickt ifrån mig, tände lampan och öppnade dörren. Där stod dom och såg oskyldiga ut. Tjejerna såg ut som frågetecken och jag bara att där, knäpptyst utan en enda rörelse.

Jag minns inte så mycket mer, men vi tog oss till stranden på något sätt och jag stod i mina underkläder i vattnet. Jag frös. Jag ville gå upp, men jag vågade inte röra mig för att killarna satt där. Jag minns dessvärre inte hur eller varför jag klev ifrån första början.

Sakta, sakta kände jag hur jag började förändras. Jag hängde inte med mina vänner lika mycket som innan, då jag umgicks med andra som var äldre än mig. Jag började dricka alkohol när jag var runt 15 år och jag hade redan utvecklat ett nikotinberoende av cigaretter. Mitt liv vändes upp och ner och gick ut på att vara i skolan, men sällan gå på några lektioner och sedan gömma mig inne på mitt rum eller hänga med mindre bra umgänge. Helgerna bestod av fest efter fest och flaska efter flaska. Jag sov sällan hemma under helgerna då jag inte ville att mina föräldrar och deras respektive skulle få reda på att jag var berusad mer eller mindre hela tiden. Jag gömde flaskor med alkohol i mitt rum som jag sippade på och jag minns hur jag shottade vodka bakom fotbollsplanket bakom skolan i nionde klass och kom bakis ofta på måndagar. Innan jag fortsätter så vill jag klargöra att jag gjorde dumma saker, men jag har aldrig någonsin rört droger, inte då och inte nu.

 
Jag visste, men samtidigt ville jag inte inse, att jag hade problem. Aptiten sjönk och likaså gjorde min vikt. Jag har förövrigt alltid varit liten och smal, men det började gå utför. Jag märkte hur min kropp började hamna på samma nivå som min sinnesstämning. Jag har alltid haft mycket muskler, då jag började träna i tidig ålder. Jag gick i gymnastik som liten som sen gick över till friidrott. En period testade jag på simhopp, men det var ingenting för mig, då jag inte gillar höjder. Den sista aktiviteten var dans. Jag hittade min passion, som några år därpå försvann. Off topic. Vi fortsätter.

Från blont hår och färgglada kläder till rött hår med svarta kläder och mörka sminkningar.
Folk började titta snett på mig i skolan och började ifrågasätta mina nya vänner och ifrågasätta mig. Lärarna fortsatte att jaga mig i korridorerna. Betygen sjönk och tillslut kom en SoL-anmälning från skolan. Med andra ord började till och med skolan ifrågasätta min förändring. Samtal efter samtal utan framsteg och lärarna började tvivla på mig. De sa åt mig att jag aldrig kommer att komma in på den utbildningen jag ville (estet - foto & design/barn och fritid) och om jag fortsatte med mitt beteende så kommer jag sabba min framtid. Tillslut tappade jag den sista lilla gnista och hopp jag hade kvar i mig själv.
”Om till och med mina lärare har gett upp på mig, så kan jag lika gärna göra det också.”

Jag började med självskadebeteende (utöver all alkohol). Jag skar mig med kniv i armar och lår och övervägde många gånger att avsluta mitt liv. Alla mardrömmar jag hade om våldtäkten, mitt självförtroende och självkänsla var bortblåsta och alla missförstånd på hemmafronterna gjorde mig galen. Jag behövde hjälp men var inte mottaglig. Allt var skit. Vänner var skit. Familjen var skit. Skolan var skit. Dansen var skit. Jag var skit. Hela livet var skit. Jag fick flertal omgångar med magkatarr och jag minskade i vikt. Jag fortsatte med alkoholen och skräpmat. Jag var inte värd att äta bra mat. Jag var inte värd hjälp. Jag var äcklig och smutsig och hur många gånger jag än duschade blev jag inte renare.
Mitt liv bestod nu av sömnlösa nätter och så många tårar jag fällt, så fanns det inga kvar. Jag blev aggressiv, otrevlig, stötte ifrån alla som brydde sig om mig och kort sagt, sket i allt. Jag har väldigt svårt att komma ihåg så mycket mer eftersom jag var berusad ofta och resten är som ett svart hål. Jag gick i en dimma.

På återseende.

Kommentera inlägget här: