litefilosofi.blogg.se

Dimman som jag gick in i bestod av mer alkohol, cigaretter, självskada som försök till svält i tystnad, sex och närhet och ärren på armarna blev fler och fler. Jag flyttade hem till mamma på heltid efter vissa omständigheter och stackars lilla mamma fick ta all min skit. Jag fick vredesutbrott och var sällan hemma, åt sällan mat (bara skräpmat och godis) och hade sällan konversationer med min älskade mor. I dagens läge, när jag tänker efter på den här tiden, så inser jag att sakerna jag gjorde är jag verkligen inte stolt över. Jag blev utåtagerande och jag slutade ta hand om mig själv och min säkerhet. Jag hade kontakt med många killar för att bli sedd och för uppmärksamhetens skull och när jag väl skulle träffa någon och han började närma sig så blev jag paralyserad. Jag lät dom här killarna göra som dom vill med mig, fast jag inte ville. Egentligen har jag blivit våldtagen många fler gånger än en… dock fanns inte samtyckeslagen då. Men det ska egentligen inte spela någon roll. Just nu har jag väldigt svårt att uttrycka mig.. Jag anser att jag inte har blivit våldtagen mer än en gång, men egentligen har jag det. Jag berövade mina egna rättigheter till min kropp för att tillfredsställa andra och mig själv för stunden (i vissa lägen, inte alla). Våldtagen eller ej? Ingen aning, men jag är här och nu.

Jag började hänga med andra kretsar, fortfarande äldre än mig. Alkohol, fester, kedjerökande, drama, bråk och även droger förekom. Jag vill påminna ännu en gång att jag aldrig brukat någon typ av drog förutom alkohol och cigaretter. Vi alla var trasiga själar på våra egna vis och vi hade en fin gemenskap, bara att det vi höll på med inte var särskilt optimalt. Jag klandrar inte mig själv, jag var ju även tonåring och tonåringar gör galenskaper (eller vad man nu kan kalla det).

Jag fick berättat för mig att jag ofta var som ”på moln” (hyper) och så fort jag blev lämnad själv så rasade det. Jag hittade kniven, gömde mig i sängen, skolkade och orosanmälan blev hemskickad.

I augusti började jag första året i gymnasiet. Jag var sliten efter sommarens bravader och jag tog sällskap med en vän upp till skolan på morgonen. Magen krampade och nervositeten kröp sig på och jag mådde illa och hade kallsvettningar. Jag försökte hålla minen och det verkade jag lyckas med.
När vi kom in bekantade vi oss med de nya klasskamraterna. Vissa kände vi båda innan och vissa inte. Allt gick ändå superbra, men jag var tystare än vad jag hade varit på länge. Ångesten var med mig och jag kände gråtklumpen i halsen flera gånger. När jag kom hem hade jag ändå gott samvete som orkat hela dagen i den nya klassen på den nya skolan.
Jag minns inte riktigt när det var men en dag åkte vi till Kvarnberget (liknande camping) i Degerfors för att lära känna varandra genom aktiviteter och övernattning. Inte riktigt min grej och jag tyckte inte särskilt mycket om det. Mot kvällen tyckte jag ändå att det var okej, då vi satt runt brasan och snackade strunt. Jag och en kille i klassen hade fattat tycke för varandra och vi umgicks mycket den dagen. När alla gick och lade sig så möttes vi upp och bara myste i det varma vädret. Jag kände en trygghet, äntligen.

När vi var tillbaka i skolan så började jag hänga med den här killen och hans gäng och vi hade jätteroligt, men jag kände ändå en klump i magen. Det hade jag ju alltid så jag ignorerade den. Nu i efterhand känner jag att jag skulle lyssnat på den. Grabbarna påstod hela tiden att han hade tjej, men när jag frågade honom så sa han att dom hade lämnat varandra 2 månader innan, men grabbarna hade inte så mycket koll på det. Jag köpte det. Jag var blind. Några veckor senare fick jag ett meddelande på Facebook från en tjej som frågade om jag och den här killen i fråga hade gjort något tillsammans. Det hade vi. Vi hade setts efter skolan flera gånger, han hade träffat min mamma och rubbet. Jag bad om den här tjejens nummer och jag ringde upp henne och berättade allt för henne. Jag ville vara ärlig då det inte är jag som var boven här. Hur skulle jag kunna vara det när han ljugit för mig?

Ett par – tre dagar senare så dök den här tjejen upp för att konfrontera honom och helvetet bröt lös i korridoren. Han gjorde fel, ändå var det jag som blev kallad för h*ra resten av terminen och även därefter. Han blev så arg på mig att han tog strypgrepp på mig och jag kände hur jag behövde kippa efter andan som om jag andades genom ett sugrör. Tillslut kom tjejen och slet honom ifrån mig och röt åt honom att han skulle lämna mig ifred och att det var han som gjort bort sig, inte jag. Är evigt tacksam för hennes förståelse och bemötande i den svåra situationen. Därefter var stämningen riktigt sur i klassen. Han började bete sig illa och som sagt kalla mig massa glåpord. Jag satt där och tog emot, då jag inte brydde mig särskilt mycket. Vissa dagar bokstavligen voltade bord och stolar och med klampande steg gick jag ut ur klassrummet. Det här året var förjäkligt kort sagt. Jag skriver om detta för att det är en del jag minns av 2012.

Det jag också minns är att jag förlorade min första barndomskärlek i cancer. Må han vila i frid.
Jag är så stolt över den sista bilden jag har av honom, då han gick upp på scenen på skolavslutningen i nian och tog emot stipendiet han fick på grund av sitt kämpande. Han kom in på gymnasiet och var i skolan ofta, släpandes med en av världens äckligaste Och ondaste sjukdomar.

Han var så stark och så mångas förebild!

Det finns så himla mycket minnen med honom, men om jag skulle skriva upp alla så skulle det bli en bok lika lång som en Bibel.

 Jag uppdaterar vid ett annat tillfälle om resten då detta har tagit på krafterna, att försöka minnas.

 (Gammal bild från 2012)

På återseende.