Jag är inte lat. Jag kommer bara inte upp.
Hej. Idag är det en mindre bra dag, som det varit den sista veckan. Det gör ont fast det inte gör ont.
Den nästan konstanta ångesten äter mig, med den tryckande känslan i mitt ansikte och illamående. Det känns som att jag ska explodera ut i tårar, men det går inte. Varför vill jag ens gråta? Jag själv har ingen aning. Måste man alltid ha en anledning?
Det här inlägget kommer bli väldigt beskrivande, detaljerande dystert och personligt, så ni är beredda på det.
Jag vaknar upp och min första tanke är - idag måste ja orka igen.. Jag scrollar igenom mobilen, och spelar mitt spel en stund innan jag stiger upp och gör mitt kaffe. Med en enormt yrsel går jag ut och tar min cigg med min kaffe i handen. "Vad ska jag göra idag för att göra min dag värdefull?"
Jag går upp till min lägenhet, kollar lite youtube samtidigt som jag dricker upp resten av kaffet och sedan gör jag i ordning min frukost. Tillsammans med frukosten tar jag mina tre morgonmediciner. Jag borde ta reda på disken, städa lite och sätta en tvättid. Inget av det blir gjort. Jag är inte lat. Vanligtvis är jag väldigt driftig och får mycket gjort. Jag kan stå i köket i timmar och förbereda olika maträtter, mellanmål av olika slag och ibland bakelser. Jag trivs i köket och i ett rent hem, men ändå slutar jag upp i sängen och kollar avsnitt efter avsnitt av min serie. Jag flyr. Det känns skönt att få vara någon annanstans.
Det är dags för lunch. Med tungan upptryckt mot gommen och med kinderna insugna försöker jag tackla ångesten för att hålla mina rutiner. "Ett avsnitt till." Och ett till och ett till. jag känner hur magen suger och illamående. När jag tar kraft och ställer mig upp så svartnar det i huvudet, men med yrseln lyckas jag ta mig till köket. Ångest. Ångest. Det är helt otroligt vad jobbigt det ska vara att laga mat. Jag häller upp makaroner och steker köttbullar. Ingen energi över huvudtaget.
Jag har äntligen fått ett matbord och fyra stolar som min älskade farfar har snickrat ihop åt mig, ändå slutar jag upp i sängen. Jag har fått ett vardagsrum med en soffa och ett rullbord som farfar också har gjort. "Varför har jag flyttat in tv:n till rummet igen? Jag måste byta miljö!" Ändå lägger jag mig i sängen. Scrollar igenom telefonen. Jag argumenterar med mig själv i tystnad. Gymmet!! Upp!
Jag tänker på boken "Hjärnstark" av Anders Hansen - hur motion och träning stärker hjärnan.
Jag tar mig ingenstans. Jag kollar fler avsnitt. Katten jamar. Hon vill leka och ha uppmärksamhet och ångesten bara växer för att jag är för trött för att lyfta på bakdelen.
Jag går i en dimma. Tankarna snurrar och är aktiv men kroppen vill inte samarbeta. Jag vill göra så mycket. Jag brinner. Men jag kommer inte upp. Hela dagen är som ett maratonlopp.
Jag är inte lat, jag kommer bara inte upp. Snälla förstå mig.
På återseende.