Mörka tider
Jag tror att jag förstod att det blev illa igen, när jag började göra allt sittandes
Och jag tror att jag förstod att det blev illa igen, när ett leende blev svårare att få fram, än en rynka i pannan
När rummet inte lyste upp när jag var i närheten och när tårarna kom tyst, utan ett ljud
Och jag tror att jag förstod att det blev illa igen, när min egna interna klocka slutade ticka
När glädjeklådan blev min nya favoritsysselsättning
När ett skratt med mina vänner kostar mycket mer än en krona
Det var mer som ett skådespel som jag satte på mig, med en flinande mun som inte ens var min
Och jag tror att jag förstod att det blev illa igen, när min säng gick från att vara en viloplats, till en grav
När jag inte kunde se någon av mina nära och kära i ansiktet och när jag började anta att jag inte var önskvärd eller behövd
När mitt huvud kändes hemsökt och jag vädjade
Och jag tror att jag förstod att det blev illa igen, när min penna kändes för tung för att plocka upp och skriva
När samma jäkla hemsökta drömmar spelades i mitt huvud hela natten
Så jag sliter i mitt hår i hopp om att jag ska kunna se klart, i hopp om att dom jag älskar högt ska märka
Uttrycker mina kala fläckar på huvudet det för dig?
Eller ska jag vara tyst och internalisera vad jag går igenom?
Eller ska jag fortsätta släppa ut mina tomma skrik till intet, med tårar strömmande nerför mitt ansikte
Säg mig, om jag är så viktig för dig, varför är jag så lätt att ersätta?
Och jag tror att jag förstod att det blev illa igen när dimman kom tillbaka
Kråkorna flög iväg och mörkret började anfalla
När ett enkelt samtal blev ansträngande och jag undvek all mänsklig kontakt
Och när jag började undra om jag någonsin kommer få tillbaka mitt permanenta leende
(Original)
