Lite om ADHD
Jag har dock lättare att ta tag i saker då jag vet att jag måste, t.ex mat, sömn, motion, hygien, vardagssysslor osv. Vissa dagar gör jag det gråtandes för att jag verkligen inte orkar varken mentalt eller fysiskt, men det som sagt måste göras. Ingen kommer göra det åt mig och jag kan inte fungera i ett smutsigt hem och dålig hygien. Det blir lite som en "pest eller kolera". Jag brukar tänka att när jag lagt all energi på att till exempel städa så kan jag åtminstone ligga paralyserad av utmattning i ett rent hem. "Gör det bara" - brukar få mig att göra saker, men det skulle aldrig hända om någon annan skulle säga det. Nu är ADHD som sagt ett spektra. Det betyder inte att alla med diagnosen funkar som jag. Jag lär mig fortfarande hur jag funkar och hur jag ska kunna balansera energin för att slippa ligga utslagen dagen efter jag gjort något energikrävande. Det finns så himla mycket mer jag skulle kunna skriva om detta, men det är så svårt att (som sagt igen) vad som är vad. Jag försöker fortfarande navigera mig i detta och det kommer nog komma mer om detta framöver. En av mina tendenser i skrivandet är att jag lägger så mycket energi på att få det perfekt och sen tvärdör energin på en millisekund. Menmen, det är jag. Oavsett om jag inte vet exakt vad som är just ADHD så jobbar jag på acceptansen. Alla funkar olika.
"Perfektionist."
Det tog lång tid att påbörja detta.
Jag måste först och främst komma på vad jag ska skriva om.
Jag måste komma på den perfekta titeln.
Jag måste planera hur texten ska vara uppdelad.
Jag måste se till att texten är grammatiskt korrekt, samt använda ord som låter bra.
Detta är för eget bruk. Varför skriver jag som att jag ska redovisa detta för regeringen?
Det måste vara perfekt. Inget får vara halvdant gjort, men ändå har jag inte orken att avsluta.
Jag gillar att skriva, det har jag alltid gjort. Jag köpte en ny smidig dator för att jag hittade motivationen till att skriva igen. Jag skrev så fingrarna började blöda för att sedan lägga allt åt sidan. Jag påbörjade något jag gillar för att få utlopp av mina känslor och dokumentera viktiga händelser som har hänt sedan min mammas död. Lika snabbt avslutade jag det. Det är som att passionen för mina intressen brinner inuti min kropp och min hjärna, men jag låter allt stanna där eftersom det är hur mycket planering som helst att göra ett av mina intressen.
”Det får inte bli fel”.
Textgranskning efter textgranskning… Jag måste markera highlights som är värdefulla och som är viktiga att skriva med. ”Är inte allt viktigt?” Jag markerar allt och skriver ner allt i mina egna ord.
Jag suddar ut. Jag skriver igen. Jag hoppar till textraden över för att byta ut ett ord eller två. Jag hoppar ner igen och skriver vidare. ”Det låter konstigt…”
Jag markerar texten för att sedan byta ordning på allt, vilket resulterar i att jag måste skriva om det jag precis ändrade för att texten ska följa den röda tråden.
”Det får inte bli utspritt, då kanske man inte förstår och det blir flummigt…”
Textgranskningen blir väl klar. Skönt! Nu måste jag bara dela upp allt i stycken så att det ser bra ut.
”Nej, men så där kan det ju inte stå… Vad ska jag skriva istället? Måste ringa syrran och fråga..”
Jag och min syster sitter i telefon och försöker få ihop texten på ett bra sätt. Min syster kommer med bra tips och riktigt bra ord man kan använda så att det låter mer proffsigt! ”Perfekt! Dom ska jag ta!”
Jag börjar skriva om texten med häftigare ord som låter riktigt professionella. Men resten ser halvdant ut.
”Den ena meningen kan ju inte börja jätteproffsigt, för att sedan fortsätta med halvdana ord som ett dagisbarn skulle använda… fan Nina!” Jag skriver om, så tangenterna brinner.
Jag känner hur hjärtat börjar slå hårdare och hårdare och hur mitt huvud börjar trycka.
”Nu gjorde jag det igen!! Varför, Nina, varför?! Det är bara en skoluppgift, ingen akademisk svenskauppgift!!” Jag låter texten vara. ”Den får bli så här nu..”
Nu är det dags att välja teckensnitt. ”Calibri? Arial? Nej.. Courier New? Nej, det hade man ju på MSN när man var 13 år.. Haha! Omg, hur man såg ut då. Åh man blir ju helt nostalgisk av ljudet från en vibb och hur man kunde bestämma status, ”upptagen”, ”inte nu”.. MEN NINA NEJ, TEXTGRANSKNINGEN!!!! Jag tar Calibri, det får väl duga.. bara jag blir klar..”
Teckenstorlek står näst på listan. ”14 i titeln och 12 på resten kanske? Nej, det blir för smått.. man måste ju typ ha glasögon eller förstoringsglas för att kunna läsa det, haha. Just ja! Fan, jag måste fixa mina glasögon. Det kommer bli skitdyrt med ny synundersökning och allt. Undra vart optikern har sitt lilla ställe här i nya stan.. Det kan jag ju återkomma till när jag blivit rik, haaaa som om det kommer hända?? 14 I TITELN OCH 12 I TEXTEN, DON´T CARE!!”
Detta blev ju bara halvdant. Ännu en misslyckad textgranskning som läraren kommer få läsa. Han tycker säkert att jag är helt efterbliven eller nåt, han kanske inte ens ger mig godkänt i kursen. Lika bra att lägga ner..
Fy fan vad jag är värdelös. Jag kan inte ens skriva en text.
Vad har jag ens lärt mig? Kommer inte ihåg någonting av det jag har läst. Och texten blev inte bra.
Varför är jag så här?
Bravo. Nu kommer jag inte klara resten av hemuppgifterna jag har.
I´m burned out.
(Edit: läste igenom texten igen och ändrade ytterligare några grejer)